Mitt år på Bethany

Jag hade länge vetat vad jag ville göra efter gymnasiet. Ansökningsprocessen tog så klart viss tid och energi, men till slut stod det klart att jag var antagen till Bethany Lutheran College i Mankato, Minnesota, som drivs av vår systerkyrka Evangelical Lutheran Synod, ELS. Jag som aldrig bott hemifrån, flugit själv eller rest utanför Europa gav mig iväg på mitt livs resa.

Att komma till Bethany var omvälvande för mig på mer än ett sätt och jag har lärt mig väldigt mycket. En av de mest slående skillnaderna var församlingarnas storlekar. Jag, som var van att ungefär 15 besökare dök upp i Lutherska Immanuelförsamlingens lilla lokal hemma i Umeå varje söndag, tappade nästan hakan när jag insåg att skolans stora kyrka dagligen var fylld till två tredjedelar med sångglada ungdomar som sjöng i stämmor så att taket nästan lyfte, bara under morgonbönerna. Det var helt fantastiskt!

Skolmiljön var som en oas för andlig tillväxt. Det var inte bara i kyrkan som kristendomen lyste igenom, utan varje kurs var baserad på den kristna tron vare sig det var religion, körsång, sociologi eller naturvetenskap. Mitt huvudämne var konst och tack vare Professor Bukowski, det han lärde oss om olika tekniker, perspektiv, penseldragens betydelse och framför allt hans förväntningar, har jag fått chansen att utvecklas otroligt mycket – mer än jag någonsin skulle ha gjort här i Sverige!

USA är ett fascinerade land, ett land där allt verkar vara större än någon annanstans.
Bilarna, vägarna, byggnaderna, matutbudet och sist men inte minst kontrasterna. Stora öppna fält och åkrar som aldrig ser ut att ta slut övergår plötsligt i höga berg.
Ingela och Karyn

Temperaturen växlar mellan extrem hetta och extrem kyla, och skillnaderna mellan fattig och rik syns otroligt tydligt när man under en biltur passerat kilometer efter kilometer med fina bostadsområden och plötsligt hamnat mitt i en husvagnscamping i slummen. En annan stor kontrast är just den mellan Hollywood, som blivit USA:s ansikte utåt, och de kyrkor som tagit fasta på Guds ord.

Något som verkligen förvånade mig, och som jag kommer att bära med mig, var amerikanarnas gästvänlighet. Thanksgiving i Iowa, jul i Michigan och påsk i Wisconsin. Det är inte lätt att vara en ständig gäst utan ett eget hem, men de som bjudit in mig välkomnade mig alltid som en i familjen. Det var så det skulle vara, och det är jag är otroligt tacksam över!

Ett år kan verka länge, men det går samtidigt alldeles för fort. Visst hade jag gräslig hemlängtan ibland, men när det var över ville jag inte åka hem. Gemenskapen med andra kristna, med samma värderingar, är otroligt viktig och påminner oss om att vi inte är så ensamma som vi ofta luras att tro. Plötsligt kan en annan kontinent kännas mer som hemma än något annat, och om bara ekonomin tillåtit hade jag gärna stannat ett år till!

Ingela Lindmark