Vad är meningen med livet?

Frågan om livets mening

Psykiatern Viktor Frankl sade: "Strävandet efter att finna en mening med livet är den primära drivkraften hos människan. . . . Det finns ingenting i världen, vågar jag säga,  som så effektivt skulle kunna hjälpa någon att överleva även de  värsta förhållanden som vetskapen om att det finns en mening med livet."

Vad är meningen med livet? Ja, frågan om mening med livet har med frågan om vad man har för mål med sitt liv.Om man frågar folk vad de har för mål med sina liv så kan man få en mängd olika svar, beroende på vem man frågar.
Man skulle kunna rada upp en hel mängd olika livsmål för olika människor:

    * finna frid
    * ha åstadkommit någonting stort
    * vara rik och berömd
    * inte stå i skuld till någon
    * ha funnit frälsningen
    * lämna efter sig någonting mer bestående
    * ha förbättrat samhället

Om man har ett livsmål är det naturligt att man strävar för att nå fram dit. För om man inte strävar, för att man inte tror att man kan nå fram, ja, då är det kanske egentligen inte ett mål man har, utan mer en dröm, en utopi, av något slag. Men oavsett om man har en dröm eller ett mål med sitt liv så fyller målet livet med en sorts mening, ett innehåll. "jag har någonting att uträtta, jag har någonting viktigt jag måste åstadkomma och därför är det viktigt att jag lever och kan arbeta mot det här målet. Jag är inte överflödig, jag har en funktion i den här jättestora och enorma tillvaron som kallas universum."

En del människor har inga mål alls med sina liv, säger de. Man menar att livets mening inte är att leva för att uppnå någonting, eller fylla någon uppgift. Livets mening är just detta: att leva. Det gäller att leva i nuet, och inte skapa en illusion om att man måste kämpa och sträva mot någonting. Man måste leva nu, säger man.

Men människan är, och har alltid varit nyfiken. Hon vill inte bara utföra någonting, hon vill också veta varför; varför man är här och varför man lever, och varför man gör si eller så.

Behov av mening

Ger man ett redskap till en person och ber honom att utföra ett särskilt arbete, t.ex att skruva fast skruvar till en maskin, så kan det hända att han, mot lön, utför arbetet. Men om han inte vet vad hans arbete tjänar till, varför han utför det här arbetet, alltså vad det är för maskin han konstruerar. Om han inte har klart för sig innehållet i arbetet så arbetar han bara för lönen, och hans entusiasm kommer att vara beroende av lönen. Om lönen är hög eller lönen är låg. Arbetet har då ingen betydelse för  honom. Men om man talar om för personen att den maskin som han monterar ingår i ett arbete som kommer att bota alla cancersjukdomar, och hans arbete kommer att göra honom berömd. Ja, då kommer han, med all sannolikhet jobba med ännu större entusiasm, och han kanske inte alls bryr sig om lönen för det arbete han utför. Han kanske inte behöver ha någon lön alls. För om ett bra innehåll finns och ett mål och en mening, så blir arbetet i sig själv viktigt. Han själv blir också viktig för arbetet. Han upplever sig nu som en viktig kugge i ett större sammanhang. Om man däremot talar om att den maskin som han konstruerar ingår i en atombomb som ska spränga jorden så kanske han struntar i lönen, avskyr sitt arbete och säga upp sig.

Vad jag vill säga med det här exemplet är att vi människor har behov av ett mål och en mening med våra liv. Vi vill inte bara leva utan att fråga varför. Vi vill gärna finna en värdefull funktion att fylla. Vi vill att våra liv ska vara något värdefullt i ett större sammanhang. Och det är denna funktion, eller roll eller uppgift som gör att vi kan ta oss an vardagen med både motgångar och medgångar. Alltså att vi har ett mål och vi vet att vårt liv är en strävan mot målet, vi har en mening med livet och vi vet att vårt liv är att uppfylla den här meningen.

Det ytliga svaret

Så strävar alla människor på olika sätt, en del efter berömmelse, en del efter rikedom. Men med handen på hjärtat så erkänner nog även de rika och berömda att rikedomen i sig, och berömmelsen i sig var inte själva lyckan. Kärleken kunde inte köpas för pengar, och berömmelsen, den blev bara besvärlig till slut, med all uppmärksamhet och alla skvallerreportage. De flesta inser nog innerst inne att rikedom och berömmelse egentligen bara är vackra fasader, utan verkligt innehåll. Nej, livet är någonting mycket viktigare. En tidigare amerikansk president, Jimmy Carter, sade: "Vi har upptäckt att vår längtan efter mening i livet inte tillfredsställs av att äga, använda och förbruka saker och ting. Vi har kommit att inse att tomheten i ett liv som saknar tillförsikt och uppsåt inte kan fyllas genom att man samlar materiella ägodelar på hög."

En del tänker sig att det  viktigaste är att förändra människan, och andra tycker att det viktigaste är att förändra världen. Man går med i en fredsrörelse för att verka för fred, man går med i miljörörelsen för att få en bättre miljö. Somliga tror att hela samhället, måste förändras genom en revolution. På så sätt ska man skapa ett nytt paradis. Man vill skapa ett nytt samhälle, ett nytt himmelrike här på jorden. Och om bara samhällsförhållandena är goda, om landet är välbärgat och lagarna rättvisa så ska nog människan till sist bli lycklig.

Det omstrukturerande svaret

En del tänker sig att världen, och därigenom människan, blir bättre om alla är likställda, om alla äger allt, d.v.s staten äger allt.  Tanken låter ju vacker, kommunismens tanke. Men vi kan ju idag se att den inte fungerade, Sovjeunionen och Östeuropa blev inget paradis, utan förtryck och diktatur. Idag vågar t.o.m de ivrigaste kommunisterna erkänna det här. Så vill man idag bygga upp någonting nytt, man imponeras av västvärlden, av de kapitalistiska demokratierna.

 Men inte heller västvärlden är egentligen något föredöme. Inte heller i Västeuropa kan vi se något paradis. Trots att det delvis är materiellt bättre så finns här mycket tomhet och kärlekslöshet. Brottslighet och narkotikamissbruk florerar mer än någonsin. Sverige ligger på topplistan i världen för självmordsstatistik. Penningen ledde inte till frihet och lycka, utan till egoism och konkurrens. När Rumänien gjorde sig av med kommunismen genom en kupp så var inte kuppmakarna några föredömen för frihet och rättvisa. Själva skaffade de sig lyxvillor och rikedom, medan folket svalt. Det blev inget paradis av vare sig kommunismen eller kapitalismen. Politiken kan alltså inte skapa något paradis, någon evig lycka för människan.

Det psykologiska svaret

Många tror att man inte kan förändra människan genom samhället. Man måste först förändra människan, och sedan omvärlden. Många inte bara tror, utan försöker också. Vissa tror att man kan rena sin själ genom meditation och yoga, eller genom psykoanalys. Freud beskrev människan som driven av drifter från en del av människan själv, det s.k Detet. De lägre drifterna kunde tyglas av Överjaget, men man kunde aldrig bli av med själva driften, det vore att förneka en del av ens eget väsen.

För inte så länge sedan kunde var och en se gurun Bhagwans anhängare i röda kläder, lite varstans. Men vart tog alla hans idéer om kärlek och renhet vägen? Ja, Bhagwan själv överöstes med presenter i form av Rollce Royce-bilar, och upplöste sedan själv rörelsen efter några år.  Meditation och yoga kan kanske göra människor lugna och trygga, men några helgon hittar vi inte heller i dessa rörelser. Också dessa brottas med problemen inom och utom sig själv. Vi hittar vi samma egoism, samma hat och samma avundssjuka.

Det lag-religiösa svaret

Vissa tar till religionen. Man tänker sig att problemet ligger i förhållande till Gud. Relationen till Gud är inte bra och så vill man reparera denna relation.  Kanske skall Gud bli blidkad och nöjd genom offer och böner, genom ritualer, ceremonier, pilgrimsfärder, fasta och späkningar. Eller kanske Gud blir nöjd om jag försöker leva så gott jag kan. Och så börjar man kämpa och sträva för att leva ett renare, kärleksfullare och mer heligt liv.

Man kämpar och strävar, tills man stupar. När man inser att man inte kan komma ända fram, sätter man ett streck. Bara jag gör så gott jag kan, så är nog Gud nöjd. Och så har man minskat mer ner kraven.  Det räckte med bönerna, fastan, allmosorna och pilgrimsfärden. Men innerst inne så känner man fortfarande den där gnagande ovissheten: har jag gjort tillräckligt, eller kommer Gud att straffa mig på den yttersta Dagen. En del kanske frågar sig om denna typ av religion gjorde människan bättre. Svaret är faktiskt: nej. Till det yttre kanske det såg bättre ut, när hon gick i kyrkan eller moskén, men i hjärtat har hon förblivit samma person med svaghet, synd och skuld, och med samma oro.

Problemet

Vi sade inledningsvis att människan vill ha ett livsmål så att hon finner någon mening med all sin strävan. Vi är inte viljelösa verktyg, utan frågande och undrande varelser.  Vi har sett att människan inte lyckas helt med att förändra sig själv, eller sin omgivning. Kanske vi anar att det inte är någonting utanför människan, utan iställer inom oss - som bromsar.

Människan är inte alltigenom god, även om somliga påstår det. Om människan vore helt igenom god, ja, då behövdes ju inga lagar, ingen polis, inget rättsväsende och ingen stat. Och vi vet ju alla hur det skulle gå: somliga skulle utnyttja friheten till rån, stöld och mord. Rövarband skulle dra omkring och ingen skulle vara trygg för sin granne.

En oinriden häst är inte intresserad av att bli styrd av någon annan. Men en häst som blivit inriden och fått tyglar, den kan man styra, någorlunda. Människans handlingar måste tyglas av lagar och förordningar för att inte kaos och anarki skall bryta ut. Det finns en ond kraft inom oss själva, som måste tyglas. Men trots all lagar, och all upppfostran och all moral kan ingen med tvång tygla människans hjärta. Det förblir som det är, fullt av egoism och avundsjuka, hat och begärelse.

Kristendomen inser problemet - och ger svaret

Den kristna tron är egentligen det enda realistiska svaret på människans ondska, svaret på människans frågor om mening och livsmål. Kristendomen lär att all ondska ytterst bottnar i vår relation till Gud, att den är avklippt. Men den lär inte som icke-kristen religion att förhållandet till Gud kan repareras av människan själv - hennes lydnad, offer, bön, kärlek och fromhet. Människan kan inte blidka den evige Guden själv, genom sina prestationer. Nej, kristendomen är realistisk och säger att det är omöjligt för människan att med egna krafter tränga sig in i himmelriket, det går inte alls, hur man än kämpar och strävar. Kristendomen är så ärlig att den säger att den moraliska skuld vi har till Gud inte kan överbryggas av oss själva, genom våra motprestationer.

Men ändå är kristendomen ingen hopplös tro, tvärtom, vi tror att relationen till Gud kan återupprättas, eller snarare har återupprättats. Men till skillnad ifrån religionen så lär inte kristendomen att vi blir medlemmar i Guds familj genom vår medverkan, våra ansträngningar och våra motprestationer. Vår moraliska skuld inför Gud måste visserligen sonas, men det sker inte på människans initiativ, utan på grund av Guds nåd.

Gud är en helig och rättfärdig Gud som inte överser med synd, men därigenom att Gud lät straffa sin egen Son  Jesus Kristus för våra synder och brott, för all vår skuld som skiljer oss från Gud, har vi blivit försonade med Gud, vår skuld är sonad och vår synd är förlåten. Det här låter ju så underligt att vi med våra förstånd inte kan förstå det.

Men om vi tar det från grunden, så ser vi för det första: människan är hopplöst förorad i sig själv. Vår rättfärdighet var som en fläckad klädnad, säger profeten Jeremia. Alltså, till och med våra godaste gärningar är befäckade med ofullkomlighet, med synd. Gud, i sin tur, är helig, vilket innebär att våra goda gärningar, om det är befläckade med synd, inte kan blidka Honom. Guds krav på fullkomlighet lyder i Bibeln: Var fullkomliga som er Fader i himelen är fullkomlig.

Om vi ser på Guds helighet och rättfärdighet mot bakgrund av vår egen svaghet och skuld så kan vi inte komma till någon annan slutsats än att vi är skyldiga inför Honom och hopplöst förlorade i oss själva. När vi ser hur vi kommit till korta inför Gud bör detta få oss att bekännna: "Jag är skyldig inför dig Gud. Jag har inte varit så kärleksfull som jag borde. Jag har överträtt Dina heliga bud."

Så långt kan många religioner och tankesystem hålla med. D.v.s att vi är skyldiga. Men medan den icke-kristna religionen här säger: "lösningen på detta problem är att du verkligen anstränger dig och försöker göra om ditt liv", säger kritendomen, "du varken kan eller förmår ställa om ditt liv så att du behagar Gud. Men Guds Son Jesus Kristus har i ditt ställe gjort allt det som Guds rättvisa kräver. Jesus Kristus Guds Son har varit lydig under lagen i ditt ställe och straffats för din skuld och din synd. I Hans korsdöd är du förlåten, förklarad rättfärdig och ren."

Den kristna tron tummar varken på Guds helighet och rättfärdighet, eller slätar över människans ondska, kristendomen predikar ett försoningsoffer som träder in mellan Gud och människa. Kristendomen pekar på Kristus som garanten för att Gud är nådig. Så älskade Gud världen att Han utgav sin enfödde Son, säger Bibeln.

Människan behöver en positiv mening

Vi sade inledningsvis att människan vill ha en mening och ett mål med sitt liv. Vi såg att, för att människan skall bli lycklig, så räcker inte vilken mening och vilket mål som helst.

Den person som som utför en uppgift vill inte bara veta varför han gör en sak, han vill också att syftet med det han gör skall vara något bra. Men det är också så att den människa som gör någonting vill veta att han kommer ro i land med den uppgift han utför.Sätter man en skiftnyckel i handen på en montör och säger att han skall montera ihop ett fartyg, och det skall vara klart om en timma. Då kan han väl tycka att uppgiften uppgiften är bra. Men han slänger antingen ifrån sig skiftnyckeln eller ger upp eftersom han vet att han aldrig kan lyckas. Den uppgift som han i och för sig skulle utföra och som skulle ge hans jobb en mening var bra, men den var för stor, ja,  rentav omöjlig.

Många "patentlösningar" på människans längtan efter renhet, helhet och mening förutsätter att människan besitter en kapacitet som hon inte har. Psykoanalys, meditationsteknik och icke-kristen religion förutsätter att människan innerst inne både har viljan och förmågan att själv göra sig av med det negativa inom människan, för att hon skall bli ren och sann.

Det räcker inte med att säga till en människa: meningen med ditt liv är att sträva så att du blir god. Om vårt samvete hela tiden påminner oss om att vi misslyckas med att leva upp till kraven då blir det som skulle vara ett mål inte ett mål, utan en dröm, en utopi. Många människor ger upp, andra blir frustrerade och förtvivlade. Bibelns aposeln Paulus säger: "jag vill göra det goda, men det onda finns hos mig...Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp?" (Rom.7:21,24)

Guds första och andra avsikt

Bibelns säger att meningen med människan var att hon skulle finnas i gemenskap med Gud och tjäna honom i evig rättfärdighet. Människan var inte resultatet av en slump,  människan var och är skapad av Gud själv till att finnas i Hans gemenskap. Det var Guds ursprungliga plan.

Men som vi sett är detta inte något vi ser idag. Människan har skilts ifrån Gud genom sitt leverne, hon har dragit in det onda i tillvaron, synden. Guds inställning har inte förändrats. Gud vill fortfarande att människan skall höra Honom till, och ha sin funktion i Hans skapelse i förhållande till Honom.

Men det mål som Gud hade ställt upp för människan bröts sönder av människan själv genom att vi föll i synd. Eftersom synden inte bara var en engångsföreteelse utan, så att säga, flyttade in i människans natur så blev det omöjligt för människan att med egna krafter reparera den situation hon själv försatt sig i. Vad  livsåskådningar, filosofier och religioner ofta upprepar är bara Guds ursprungliga krav: Var ren! Var helig! Var god! Lev rätt! Så kommer du i harmoni med universum, med Gud.

Ingen kan ju förneka att Guds krav var och är befogade. Men eftersom människan inte förmår att leva upp till Guds Lag i egen kraft gav oss Gud en ny plan, skulle man kunna säga. Bibeln säger: "Det som var omöjligt för lagen, svag som den var genom den syndiga naturen, det gjorde Gud genom att sända sin Son som syndoffer, han som till det yttre var lik en syndig människa, och i hans kropp fördömde Gud synden."(Rom.8:3)

Gud är verkligen medveten om att människan fick en omöjlig uppgift, men eftersom Gud inte kan tumma på sin rättfärdighet och helighet stod kraven kvar. Guds "nya"(bildligt talat) plan är att att straffa vår skuld, sona våra synd, uppfylla alla krav som lagen ställer - i Sonen, i Jeusus Kristus. Det som var omöjligt för lagen, svag som den var genom den syndiga naturen, det gjorde Gud genom att sända sin Son som syndaoffer.

Guds lag, som drev människan i förtvivlan skulle inte få sista ordet, Jesus Kristus kom hit till vår värld för att träda in mellan människa och Gud för att bli ett syndaoffer i vårt ställe. Sångaren sjunger om Kristus: "Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet".

Kristendomen lär nåd

Låt oss återvända till den bild vi använde. Mannen som fått en omöjlig uppgift får veta att han blivit hjälpt med att klara av uppgiften. Någon har gått in i hans ställe och utfört allt. Men inte istället för honom, utan i hans ställe. Men förtjänsten för Kristi verk får tillräknas oss. Inför Gud är Kristus vår lydnad, vår rättfärdighet och vår helighet. I ljuset av Kristi verk på korset är vår synd sonad.

Vad innebär Kristi försoningsverk för vår förståelse av meningen med livet? Det innebär att den Skapare och Gud som jag svikit genom olydnad, Hans rättvisa krav har uppfyllts. Du och jag får träda fram inför Honom utan skuld, fullkomligt renade och rättfärdiga på grund av Kristus. Det innebär att, trots jag  är ofullkomlig, har jag genom Kristus kommit in i ett rätt förhållande till Gud. I Kraft av Kristi kors är du och jag förlåten.

Livet får sin mening när jag vi vet att vi är betydelsefulla och älskade inte bara av människor, utan  av Gud. Som Guds barn har vi en betydelsfull plats i tillvaron. Kristus har visserligen uppfyllt Guds lag i vårt ställe och sonat vår synd, men det betyder inte att vi blivit arbetslösa. Vår uppgift är forttfarande att försöka leva i lydnad för Guds lag. Skillnaden är nu att vi lever i förlåtelsen, i förtröstan på att Gud älskar oss. Och vår lydnad blir inte något som vi presterar för att blidka Gud, vi älskar säger aposteln Johannes, därför att Gud älskat oss först.

Skrivet av Stefan Sjökvist